Proffsboxning i Lisebergshallen 2007-03-31

"Domslutet i huvudmatchen var en katastrof - men galan i övrigt var toppen"

Proffsgalan i Lisebergshallen igår, ja vad skall man säga om den?

Halv sju var det inte mycket folk på läktarna och strax efter 19.00 när galan började så var det ca. 500 personer inne i arenan skulle jag tro (även tidningarna idag har skrivit detta).

Galans första match var mellan den tungviktare som Aldo Colliander skulle ha mött, Werner Kreiskott och Iulian Ilie som är 20 kg lättare. Iulian gick upp mot honom för att han skulle få sig en match och gav honom en rejäl fight. Man trodde att Werner skulle bli utslagen flera gånger under matchen. Men då kom det några hårda slag från Kreiskott och Ilie vek undan för en stund men snart var närkampen igång igen. En bra match så till vida att viktskillnaden på de bägge herrarna var så stor gjorde det ännu mer intressant.

Iulian Ilie tränger upp Kreiskott mot ringrepen

Match nr två var mellan en dansk och en svensk, två mörka herrar vilka gjorde sin match ganska obemärkta. Det såg ut som amatörer om jag skall säga det själv. Dansken var lite överlägsen i varje rond men det blev oavgjort.


Osiobe såg ut som en vinnare men fick bara oavgjort

Match tre, tände publiken och hela galan. Daniel Hartvig Göteborgs stolthet numera inom proffsboxningen, gick upp mot Mike Ermis från Tyskland. Första ronden verkade Daniel lite ur balans men hämtade snabbt upp det ev. underläge han själv satt sig i. Publiken var med och hejade fram Daniel till ännu en seger, dock en poängseger. Men en seger är ju en seger!


Daniel Hartvig och Mike Ermis bjöd på en bra match

Rickard Lundby tog sig an Kalle Larsson-Jones i den fjärde matchen för kvällen. Kalle såg mycket mindre ut än Rickard trots att viktskillnaden endast var ungefär
ett kg.

Matchen var intensiv och Rickard tog hem segern efter en bra match. Kalle var för liten för Rickard så han hade inte mycket att hämta.


Rickard Lundby var för stor och stark för Kalle Larsson-Jones

Sen inställde sig den underbara pausen, där alla skulle besöka toaletten och köpa något i kiosken. Vi satt kvar där träsmaken i baken blev tydligare än någonsin.

När pausen var över äntrade Giovanni Alvarez ringen till folkets jubel. Han har varit borta från boxningen i ungefär 2 år och hade tränat hårt för att vinna sin första comebackmatch.

Tyvärr så var Rumänen smartare, han vann respekten i första ronden och i andra eller tredje ronden gick Gio rakt in i väggen och föll i golven. Förvånad försökte han resa sig men Lars-Olof ”Lollo” Rydfalk bröt matchen här. Snacka om dröm som går i krasch. Stackars Giovanni, men jag hoppas att han borstar av sig och kommer igen. Man är väl lite ringrostig när man varit borta så länge?!


Giovanni hade en dålig kväll som slutade i katastrof

Näste man på tur var Mikael Lindblad mot en herre från Bosnien-Hercegovina. Mikael gjorde allt för att knocka honom, men trots rop från hans hörna och även flertalet i publiken använde han sig inte av sin knockout teknik utan fick stå ut med Adnan (som han heter) i alla fyra ronderna och vann på poäng.


Mikael Lindblad i en bökig sekvens i tungviktsuppgörelsen

Här kom nu huvudnumret, det som jag väntat på några dagar. Dakota Stone skulle krossa Åsa Sandell och ta henne ner på jorden. Bägge tjejerna marscherade in med sina respektive team och lands flagga. Väl uppe i ringen drog de lott om vem som skulle få välja handskar först, det är visste en gammal tradition inom proffsboxningen.


VM-matchen skall precis ta sin början

Åsa vann där och valde sina handskar sedan tog det väl ungefär 5 minuter innan de var fastsnörda och matchen kom igång.

Första ronden och jag undrade vad som hänt med den tuffe och stenhårda Dakota. Hon var lite mesig och gjorde inget märkvärdigt för att visa att hon verkligen kunde krossa Åsa utan Åsa hade mycket fördel i första ronden.


Åsa mäter upp Dakota i en tuff duell

Andra ronden så började det hända grejor, Dakota svarade på Åsas slag och matchen blev jämn. Åsa blev bara tröttare och tröttare medan Dakota såg ut att skina upp, det fanns krafter under ytan som kom fram då Åsa blev trött. De två sista ronderna gjorde Dakota allt för att krossa och knocka ut Åsa, men tyvärr gick klockan ungefär 10 sekunder för fort och domarna dömde Åsa som vinnare efter delat domslut.


Fel armar sträcks upp i luften - domslutet är ett faktum

Jag tror att hade matchen enbart varit 10 sekunder längre så hade Åsa fallit pladask ner mot ringgolvet och Dakota hade vunnit. Många med mig tyckte att Dakota vann matchen men fördelen låg ju hos Åsa, hon var på hemmaplan och det säger mycket när man dömer. Det tror jag i alla fall. 

Jag var mycket uppretad efter galan, hade magont och frös så mycket att jag inte kunde tänka klart, men väl hemma och när jag laddat över bilderna i datorn så kände jag det:

Dakota är en vinnare i min bok och många tycker som jag…det är bara att läsa dagstidningarna! 

WBE-bältet skulle suttit runt Dakotas midja! Sorry Åsa!

Pamilla Trogen (pat_milla@hotmail.com) 2007-04-01